|
|
Gammal mat
Seden att äta ostron
är mycket gammal. Nordens sten- och
bronsåldersmänniskor lämnade massor av
ostronskal efter sig i kökkenmöddingarna. Ostron
var vanligare då, eftersom havet var ungefär lika
varmt som det är vid Rivieran nu. Vid
järnålderns början blev klimatet kallare med
sämre ostronfiske som följd. Under Antiken
åts ostron både i Grekland och i Romarriket. Att
äta mycket var ett tecken på förfining. Den
romerske kejsaren Aulus Vittellius sägs ha ätit
1200 ostron vid ett tillfälle utan att stiga upp
från sin plats. Det berättas inte om hur han
mådde efteråt ...
Även vikingarna åt ostron, även
om det ansågs mesigt för de verkliga
bärsärkarna. Kämpen Starkad klandrade vid ett
tillfälle kung Ingjald i Danmark för att han
stekte och kokte sin mat samt åt ostron och
andra för en viking ovärdiga rätter.
Ostron har mild smak och man äter dem bl.a. naturella (råa
och levande), med citron. Blåmusslor
är lite fränare i smaken, vilket är anledningen till att man inte äter
dem råa och naturella i samma utsträckning.
Europeiskt ostron
Europeiskt ostron lever
från Norge till Medelhavet. De tätaste
ostronbankarna finns i halvskyddade lägen på 3-8
m djup, på sydvästsidan av öar med relativt
sandiga, lätt sluttande bottnar.
Båda skalhalvorna dras ihop av en kraftig
slutmuskel. På de flesta musslor finns två
slutmuskler, men ostron har bara en. På insidan av ett
ostronskal ser man ett ärr där slutmuskeln varit
fäst.
Ostronet äter plankton, som det filtrerar ur vattnet.
Själv kan ostronet bli mat åt bl.a. strandkrabba
och vanlig
sjöstjärna. Särskilt i ostronodlingar söderut
finns flera andra fiender: snäckan ostronpest, som sätter sig
på ostronskalet och konkurrerar om planktonfödan; brunalgen
ostrontjuv, som kan bli så fylld av syrgas från sin fotosyntes
att både ostrontjuv och ostron flyter iväg; samt den encelliga
blodparasiten Bonamia ostreae, som dödar ostronet. Ostronet
kan bli 10-20 år.
|
Sida
1 av 5
|
|
|