|
|
|
Kan leva i is
Även om vanlig
strandsnäcka kan överleva
infrysning brukar de flesta individerna vandra ut
på djupare vatten på vintern. De går inte
i dvala, men deras aktivitet sjunker eftersom deras
kroppstemperatur är den samma som omgivningens.
Den vanliga strandsnäckan finns
från Vita havet till södra Portugal i östra
Atlanten, och i västra Atlanten från Labrador
till Virginia.
Äter spröda alger
Den vanliga strandsnäckan äter
många olika typer av alger - framför allt kortlivade snabbväxande
arter som t.ex. havssallat,
brunslick och purpurhinnor. Den kan inte äta stora friska brunalger,
men döende plantor som ansamlats på bottnen eller i tångvallar
och hällkar
äter den ofta av.
Många vuxna fleråriga alger kan skydda
sig mot betning av vanlig strandsnäcka med hjälp av frånstötande
kemikalier eller hårda kalkskelett. Det kan däremot inte de
unga mindre än 1 mm stora groddplantorna. Även små nyss
bottenfällda larver av djur, t.ex. havstulpaner,
kan bli uppätna där snäckorna drar fram. Vanliga strandsnäckor
äter också kiselalger och lavar.
Strandsnäckornas betning
är ofta så intensiv att berget ser helt kalt ut där de
finns i stora mängder.
Man ser ofta strandsnäckor som betar i
slemspår efter snäckor. Orsaken är
förmodligen att det finns extra gott om mat där.
Själva slemmet innehåller en hel del näring
som dessutom berikas av det organiska material som fastnar
på slemmet, och av den rika mikroflora
som trivs i denna gynnsamma miljö.
Skalet skyddar mot krabbor, fiskar och
fåglar
Unga strandsnäckor löper stor
risk att bli uppätna av t.ex. sandräka,
strandkrabba
och ejder.
Större vuxna snäckor är ganska väl skyddade av sitt
tjocka skal som bara de största fienderna kan krossa.
|
|
Sida
2 av 4
|
|
|
