Vattenkikaren

Fakta

Vanlig strandsnäcka

Kan leva i is

Även om vanlig strandsnäcka kan överleva infrysning brukar de flesta individerna vandra ut på djupare vatten på vintern. De går inte i dvala, men deras aktivitet sjunker eftersom deras kroppstemperatur är den samma som omgivningens.
    Den vanliga strandsnäckan finns från Vita havet till södra Portugal i östra Atlanten, och i västra Atlanten från Labrador till Virginia.

Äter spröda alger

Den vanliga strandsnäckan äter många olika typer av alger - framför allt kortlivade snabbväxande arter som t.ex. havssallat, brunslick och purpurhinnor. Den kan inte äta stora friska brunalger, men döende plantor som ansamlats på bottnen eller i tångvallar och hällkar äter den ofta av.
    Många vuxna fleråriga alger kan skydda sig mot betning av vanlig strandsnäcka med hjälp av frånstötande kemikalier eller hårda kalkskelett. Det kan däremot inte de unga mindre än 1 mm stora groddplantorna. Även små nyss bottenfällda larver av djur, t.ex. havstulpaner, kan bli uppätna där snäckorna drar fram. Vanliga strandsnäckor äter också kiselalger och lavar. Strandsnäckornas betning är ofta så intensiv att berget ser helt kalt ut där de finns i stora mängder.
    Man ser ofta strandsnäckor som betar i slemspår efter snäckor. Orsaken är förmodligen att det finns extra gott om mat där. Själva slemmet innehåller en hel del näring som dessutom berikas av det organiska material som fastnar på slemmet, och av den rika mikroflora som trivs i denna gynnsamma miljö.

Skalet skyddar mot krabbor, fiskar och fåglar

Unga strandsnäckor löper stor risk att bli uppätna av t.ex. sandräka, strandkrabba och ejder. Större vuxna snäckor är ganska väl skyddade av sitt tjocka skal som bara de största fienderna kan krossa.

Föregående sida

Sida 2 av 4

Nästa sida

Återvänder?

Limmar skalet

Kan leva i is


Äter spröda alger

Skalet skyddar

Mask i skalet

Frisimmande larver

Många är
sterila

Generalist


Vanlig strandsnäcka     Mer fakta     Andra namn
Hem    Innehåll    Inspiration    Fakta    Samarbete  
© Vattenkikaren 1998   Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Strömstad
Bo Johannesson | Martin Larsvik | Lars-Ove Loo | Helena Samuelsson