Denna strandsnäcka har råkat bli helt innesluten av ett intorkat blad av rödalgen purpurhinna (Porphyra sp). Både snäckan och algen klarar torrläggning mycket bra. Snäckan undviker uttorkning av sina vävnader genom att stänga in sig i sitt skal. Algen kan inte förhindra vattenförluster, men den kan överleva ändå - trots att den förlorar det mesta av sitt vatten.
Genast när vattnet har sjunkit undan, och marina organismer har hamnat i luften, så börjar de förlora vatten. För att kunna överleva i strandzonen måste de antingen ha organ och vävnader som kan tåla vattenförlusterna, eller så måste de ha mekanismer som minimerar vattenförlusterna. Dessa mekanismer kan vara skyddande kroppsdelar, lämpliga beteenden eller båda. |
De organismer, t.ex. amfibisk
gråsugga, som har förmågan att flytta på
sig kan undvika uttorkning på ett bra sätt. - De kan
helt enkelt ta sig dit där det är fuktigare. Lämpliga
fuktiga ställen är naturligtvis under havsytan, men även
i vissa sprickor och hålrum i berget, eller under stenar och
alger, kan avdunstningen vara tillräckligt låg. Skyddet
mot uttorkning och vissa rovdjur, t.ex. fåglar, gör att
nästan alla organismer - även de fastsittande - är
vanligare i dessa mikromiljöer. Men konkurrensen om utrymmet
gör att alla inte får plats. Dessutom kan det vara för
mörkt för många alger.
Många strandorganismer har en kroppsbyggnad och
speciella organ som skyddar dem mot uttorkning. De fastsittande blåmusslorna
och havstulpanerna
t.ex. skyddar sig genom att stänga in sig i sina tjocka skal.
Snäckor har ett lock som de kan stänga till skalmynningen
med. |
