 |
|
Salterna är också tunga. Ju saltare ett vatten är desto högre är dess densitet, vilket innebär att en viss volym saltvatten är tyngre än lika mycket sötvatten. Dessutom är kallt havsvatten tyngre än varmare havsvatten.
En haloklin, dvs. ett salthaltssprångskikt, är gränsområdet mellan tungt salt vatten som ligger under mindre salt och därmed lättare vatten. En termoklin, dvs. ett temperatursprångskikt, är gränsområdet mellan tungt kallt vatten som ligger under varmare och därmed lättare vatten. Vid låga salthalter och låga temperaturer råder speciella förhållanden. Då kan vatten som är några enstaka plusgrader ligga över vatten som är något varmare.
Havet rör sig
Vattnet i havet är sällan stilla eftersom solens strålar värmer upp jorden ojämnt så att vindar och strömmar uppstår. Dessutom finns det tidvattensströmmar som uppkommer genom att solens och månens dragningskraft påverkar haven.
Månen och jorden roterar kring sin gemensamma
tyngdpunkt, vilken ligger vid sidan av jordens medelpunkt. Dragningskrafterna
drar himlakropparna mot varandra och centrifugalkrafterna drar isär
dem. I jordens medelpunkt råder en balans mellan krafterna,
men på den sida av jorden som vetter mot månen dominerar
dragningskrafterna och på den andra sidan dominerar centrifugalkrafterna.
Därför blir det "utbuktningar" på två
sidor av jorden. Jordens rotation runt sin egen axel gör att
vi upplever två
högvatten och två lågvatten varje dag. Solens
tidvattensbildande krafter är knappt hälften så stora
som månens. Vid fullmåne och nymåne ligger jorden,
månen och solen på en linje. |
Då samverkar månens och solens krafter så att det blir springflod. Vid halvmåne är tidvattensskillnaderna som minst eftersom månens och solens krafter motverkar varandra. Då får vi nipflod.
Förenklad modell av hur tidvatten uppkommer. T är månens och jordens gemensamma tyngdpunkt; J är jordens medelpunkt.
|
 |
Sida 6 av 28 |
 |
|
