|
|
|
|
Pålodling är vanligast i Frankrike, och sägs
ha uppkommit genom att en irländsk sjöman, Patrick Walton,
ville fånga sjöfågel med hjälp av ett nät
uppspänt mellan pålar. Historien härstammar från
1235, och så mycket fågel lär det inte ha blivit
för den irländske sjömannen. Däremot växte
blåmusslor i stora mängder på pålarna.
Kraftiga pålar, ofta av ek, slås ner i områden
med relativt långgrunda stränder och skyddat vatten. Pålarna
placeras så att de står helt under vatten vid flod och
är torra och åtkomliga för arbete vid ebb. För
att få tillräcklig yta för alla musslor skrapas det
yttersta lagret av musslor av och fästs på nya pålar
vid flera tillfällen under tillväxtperioden. I andra delar
av Frankrike utnyttjas grova rep som lindas kring pålarna för
att ge större fästyta för de nyss bottenfällda
blåmussellarverna man hämtat från områden med
god tillgång.
I områden med små tidvattensvariationer och ingen isbildning
lämpar sig en odlingsmetod där rep hänger ner från
en fast ram. Ramen kan antingen vara uppbyggd på pålar
eller fastgjord vid stupande bergväggar. Även vid denna
odlingsteknik hämtas småmusslor från tidvattenszonen
och fästs vid repen där de tillväxer.
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|