 | | När födan väl har fångats brukar den bäddas in i slem och förs sedan av små flimmerhår, och av munarmarna, till mitten av klockans undersida där munnen sitter.
Öronmanetens nässelceller är svaga och irriterar därför vanligtvis inte människohud - de kan möjligen orsaka obehag på mycket tunn hud, samt i ögonen och på läpparna.
Många äter geléÖronmanetens medusa-stadium äts av flera olika sorters djur: t.ex. vissa andra maneter, havsanemoner, fiskar och fåglar. De brännande nässelcellerna ger ett visst skydd, men de kan bli försvagade hos sjuka och döende individer, som också är de som blir mest utsatta för angrepp.
Liksom för de flesta djur är det även för öronmaneter viktigt att kunna ta emot information från omgivningen. De behöver veta vad som händer omkring dem för att bl.a. kunna upptäcka rovdjur och andra faror, för att hitta artfränder när de skall föröka sig och för att hitta och fånga födan. Öronmaneten kan uppfatta sin omgivning åt alla håll med hjälp av de åtta, i ytterkanten av klockan placerade, sinneskolvarna. Dessa innehåller balansorgan, enkla ögon och förmodligen ett enkelt luktorgan. Antagligen ger de bara information om den allra närmsta omgivningen.
 | Sida 5 av 6 |  |
|
