 | |
Gammal matSeden att äta ostron är mycket gammal. Nordens sten- och bronsåldersmänniskor lämnade massor av ostronskal efter sig i kökkenmöddingarna. Ostron var vanligare då, eftersom havet var ungefär lika varmt som det är vid Rivieran nu. Vid järnålderns början blev klimatet kallare med sämre ostronfiske som följd. Under Antiken åts ostron både i Grekland och i Romarriket. Att äta mycket var ett tecken på förfining. Den romerske kejsaren Aulus Vittellius sägs ha ätit 1200 ostron vid ett tillfälle utan att stiga upp från sin plats. Det berättas inte om hur han mådde efteråt ...
Även vikingarna åt ostron, även om det ansågs mesigt för de verkliga bärsärkarna. Kämpen Starkad klandrade vid ett tillfälle kung Ingjald i Danmark för att han ”stekte och kokte sin mat samt åt ostron och andra för en viking ovärdiga rätter”.
Europeiskt ostronEuropeiskt ostron lever från Norge till Medelhavet. De tätaste ostronbankarna finns i halvskyddade lägen på 3-8 m djup, på sydvästsidan av öar med relativt sandiga, lätt sluttande bottnar.
Båda skalhalvorna dras ihop av en kraftig slutmuskel. På de flesta musslor finns två slutmuskler, men ostron har bara en. På insidan av ett ostronskal ser man ett ärr där slutmuskeln varit fäst.
Ostronet äter plankton, som det filtrerar ur vattnet. Själv kan ostronet bli mat åt bl.a. strandkrabba och vanlig sjöstjärna. Särskilt i ostronodlingar söderut finns flera andra fiender: snäckan ostronpest, som sätter sig på ostronskalet och konkurrerar om planktonfödan; brunalgen ostrontjuv, som kan bli så fylld av syrgas från sin fotosyntes att både ostrontjuv och ostron flyter iväg; samt den encelliga blodparasiten Bonamia ostreae, som dödar ostronet. Ostronet kan bli 10-20 år.
| Sida 1 av 5 |  |
|
