|
|
|
|
Pålodling är vanligast i Frankrike, och
sägs ha uppkommit genom att en irländsk
sjöman, Patrick Walton, ville fånga
sjöfågel med hjälp av ett nät
uppspänt mellan pålar. Historien härstammar
från 1235, och så mycket fågel lär
det inte ha blivit för den irländske
sjömannen. Däremot växte blåmusslor i
stora mängder på pålarna.
Kraftiga pålar, ofta av ek, slås ner i
områden med relativt långgrunda stränder
och skyddat vatten. Pålarna placeras så att de
står helt under vatten vid flod och är torra och
åtkomliga för arbete vid ebb. För att
få tillräcklig yta för alla musslor skrapas
det yttersta lagret av musslor av och fästs på
nya pålar vid flera tillfällen under
tillväxtperioden. I andra delar av Frankrike utnyttjas
grova rep som lindas kring pålarna för att ge
större fästyta för de nyss bottenfällda
blåmussellarverna man hämtat från
områden med god tillgång.
I områden med små tidvattensvariationer och
ingen isbildning lämpar sig en odlingsmetod där
rep hänger ner från en fast ram. Ramen kan
antingen vara uppbyggd på pålar eller fastgjord
vid stupande bergväggar. Även vid denna
odlingsteknik hämtas småmusslor från
tidvattenszonen och fästs vid repen där de
tillväxer.
|
|||||||||||||||||||||||||||
|
|
|