|
|
|
När födan
väl har fångats brukar den bäddas in i slem
och förs sedan av små flimmerhår, och av
munarmarna, till mitten av klockans undersida där
munnen sitter.
Öronmanetens nässelceller är
svaga och irriterar därför vanligtvis inte
människohud - de kan möjligen orsaka obehag
på mycket tunn hud, samt i ögonen och på
läpparna.
Många äter gelé
Öronmanetens medusa-stadium
äts av flera olika sorters djur: t.ex. vissa andra
maneter, havsanemoner, fiskar och fåglar. De
brännande nässelcellerna ger ett visst skydd, men
de kan bli försvagade hos sjuka och döende
individer, som också är de som blir mest utsatta
för angrepp.
Liksom för de flesta djur är det
även för öronmaneter viktigt att kunna ta
emot information från omgivningen. De behöver
veta vad som händer omkring dem för att bl.a.
kunna upptäcka rovdjur och andra faror, för att
hitta artfränder när de skall föröka sig
och för att hitta och fånga födan.
Öronmaneten kan uppfatta sin
omgivning åt alla håll med hjälp av de
åtta, i ytterkanten av klockan placerade, sinneskolvarna.
Dessa innehåller balansorgan, enkla ögon och
förmodligen ett enkelt luktorgan. Antagligen ger de
bara information om den allra närmsta omgivningen.
|
|
Sida
5 av 6
|
|
|
