|
|
Mer om slammärla
Gräver skickligt
Många grunda mjukbottnar är
helt perforerade av hål som är några få millimeter
i diameter. Ofta är det slammärlor som har gjort hålen.
Slammärlan utnyttjar tixotropi
när den gräver. När den står på botten och
viftar med de ben som den har mitt på kroppen bildas en fåra
som den sjunker ner i. Då kan den sticka ner sina stora antenner
djupt i sedimentet. Kring munnen har den ombildade borstförsedda
ben och med hjälp av dem gör den hålet ännu större.
Nu utnyttjar den sedimentets fastare tillstånd genom att ta spjärn
med bakkroppen och dess bakersta benpar så att den kan skjuta sig
framåt och neråt. När den fått ner hela kroppen
i sedimentet börjar den återigen vifta väldigt kraftigt
med benen på mellankroppen och drivs på så sätt
ännu djupare ner i sedimentet. En fontän av partiklar sprutar
då ur det nybildade hålet. Medan slammärlan fortsätter
att bygga sitt halvcirkelformade rör kommer då och då
nya utbrott av sand och annat bottenmaterial. Efter en stund får
man se huvud och antenner sticka upp 1-2 cm från den plats där
märlan gick ner. Det kan ta slammärlan 2-3 minuter att gräva
hela röret. Oftast är rören några få centimeter
djupa, men man kan hitta rör som når 10 cm ner i sedimentet.
På samma sätt som många andra grävande djur påverkar
slammärlan syrgasförhållandena
i sedimenten och därmed fördelningen av mindre djur i botten.
Tapetserar med detritus
När slammärlan har grävt sitt
U-formade rör slutar den att kasta ut
material. Istället börjar den samla ihop
material som den väljer ut från
mynningens närmaste omgivning med hjälp
av antennerna. Antennerna känner noggrant av
omgivningen och samlar ihop organiskt material som
klumpas ihop och dras ner i hålet.
Märlan bearbetar klumpen ytterligare med
hjälp av sina mundelar.
|
|
|
Sida
1 av 3
|
|
|