Bläck
I mantelhålan mynnar
också en bläckkörtel, som bildar ett oftast
svart pigment som kan stötas ut portionsvis och skapa
ett mörkt moln i omgivande vatten. Detta används
vid flykt för att förvilla en angripare eller
på annat sätt störa den.
Färgväxling
Sepia-bläckfiskens
pigmentceller är mästare på att växla
färg. Med sin vita, gröna eller brunt
fläckiga hud är sepia-bläckfisken så
väl kamouflerad bland andra bottenlevande organismer
att den är svår att upptäcka. De flesta
färgförändringar tros dock bero på ett
visst beteende, t.ex. att de blir skrämda.
Användbart djur
Man har använt
sepia-skelett mot allehanda sjukdomar, t.ex. blodbrist,
ögonåkommor, hudorenhet och astma. Dessutom har
pulvriserat skelett brukats som polermedel på
tänder, guld och silver. På 1900-talet har
skelettet mest använts som kalktillskott för
burfåglar, som lätt kan hacka i det porösa
materialet. Sepia är en mörkbrun
målningsfärg med dragning åt grått
och violett. Det utvanns ur bläckkörteln
från bläckfiskar redan 2 600 f.Kr. i Asien.
Man målade akvareller och tuschteckningar.
Fördelen med sepia var att den inte förstörde
varken papyrus eller pergament; nackdelen var att den var
vattenlöslig.
Fiske
Sepia-bläckfisken
är en ekonomiskt viktigt art från Biscayabukten
till västra Afrika och i Medelhavet. Den fångas
med enkla redskap, t.ex. fälla, pimpel och trål.
I Medelhavet fångas omkring 10 000 ton per
år.
|
Sida
4 av 4
|
|
|