|
|
Endast ett fåtal individer utvecklas
Över 99 % av alla ägg kommer att
tjäna som näring till utvecklingen av ca 30 embryo. Av dessa växer
en del fortare än andra och äter upp sina "syskon" och vid kläckning
återstår endast 3 - 10 individer. Innan kläckning, som
sker efter ca 3 - 9 månader, går larverna igenom några
skallösa stadier inne i kapseln. Snäckan kläcks som miniatyrer
av vuxna snäckor och skalet är då endast ca 3 mm långt
. Valthornssnäckan tillväxer hela livet, men tillväxthastigheten
avtar när snäckan är äldre. Snäckan växer
inte lika fort under alla delar av året. Tillväxten är lägst
på sommaren då de är inaktiva och stressade p.g.a. den
höga vattentemperaturen. Skillnader i tillväxthastighet ger, på
samma sätt som träden får sina årsringar, upphov till
tätare och glesare ringar på snäckans lock (operculum).
Det har dock visat sig svårt att med hjälp av ringar avgöra
en snäckas ålder då ringarna ofta är otydliga. En
valthornssnäcka kan troligtvis bli 10 - 15 år gammal.
Dålig spridning av arvsanlag
Valthornssnäckan blir könsmogen
vid ca 4 - 9 års ålder då snäckan är mellan
3 - 8 cm lång. Hannen är jämfört med honan mindre i
storlek när den blir könsmogen. Skillnader i storlek och ålder
vid könsmognad, kan vara stora även vid jämförelse av
snäckor från närliggande platser. Detta beror sannolikt
på den begränsade blandningen av arvsanlag mellan snäckor
från olika områden. Unga valthornssnäckor, kläckta
direkt vid botten, sprids över mycket mindre områden jämfört
med arter som innan de utvecklas till färdig snäcka, har ett frisimmande
larvstadium. Den unga valthornssnäckan sprids inte särskilt långt
från födelseplatsen där föräldrarna hållit
till. Längre fram i livet parar de sig på ungefär samma
plats som sina förfäder och därmed blandar de inte sina arvsanlag
med valthornssnäckor som "bor" längre bort.
Valthornssnäckor inom ett och samma område har anpassat
sig till lokala förhållanden och kan därmed vara genetiskt
mycket olika snäckor som lever på ett annat ställe. Snäckor
som rör sig utanför det område där den normalt lever,
kan till exempel stöta på ett rovdjur som den inte utvecklat
något försvar mot. Valthornssnäckor som inte levt i närheten
av t.ex. hummer har ett tunnare skal jämfört med snäckor
som lever där detta rovdjur är vanligt.
Ett tunnare skal gör det lättare för hummern
att angripa snäckan som därigenom är mer sårbar i
den främmande miljön. Om valthornssnäckan inom ett visst
område utrotas dröjer det innan valthornssnäckor från
andra platser etablerar sig där. Valthornssnäckan är därför
extra känslig för överfiske. Om valthornssnäckan utsätts
för intensivt fiske och/eller rovdjursangrepp är det, för
fortlevnaden av arten, bättre om valthornssnäckan blev könsmogen
tidigare i livet. Under evolutionens gång har de individer som blivit
könsmogna tidigare troligtvis oftare lyckats att fortplanta sig.
Dessa arvsanlag har därmed spridits i större omfattning varför
det blivit vanligare med valthornssnäckor som är mindre i storlek
vid ålder för könsmognad.
|
Sida 8
av 15
|
|
|