|
|
Nästan alla organismer bär på parasiter
Den vanligaste parasiten på valthornssnäcka
utgörs av några arter sugmaskar (trematoder), men även
vissa spordjur (sporozoer) och virvelmaskar (turbellarier) förekommer.
Valthornssnäckan får troligtvis i sig parasiterna via födan
eller genom att de borrar igenom snäckans hud. Om en valthornssnäcka
infekteras av en tremtodlarv kan detta leda till att snäckan blir
steril. Hannar, som infekterats, har generellt en mindre penis jämfört
med oinfekterade hannar. Könsorganets storlek kan därmed avslöja
om infektionen pågått länge eller uppkommit nyligen.
Han- och honsnäckor löper lika stor risk att bli utsatta för
infektion och infektionsrisken varierar inte under året. Alla storlekar/åldrar
är utsatta för infektion, men man har inte sett att äldre
valthornssnäckor bär på fler parasiter. Det är därför
troligt att de flesta snäckor inte överlever så länge
efter att de infekterats.
Parasiter avslöjar hur vattnet mår
Närvaro av parasiter på valthornssnäcka
kan vara ett tecken på att det omgivande vattnet är någorlunda
rent. Parasiterna är mycket känsliga för föroreningar
och total avsaknad av parasiter kan indikera att vattnet är mycket
förorenat. Genom att regelbundet studera parasitförekomsten
kan man på ett tidigt stadium upptäcka om en ogynnsam förändring
av miljön skett, innan mindre känsliga organismer påverkats.
I Skottland har man testat sambandet mellan parasitförekomst på
valthornssnäckor med graden av förorening i vattnet. Andelen
valthornssnäckor som infekterats var mycket litet vid en dumpningsplats
för avloppsslam, men ökade med avståndet från källan.
Detta beror troligtvis främst på att vissa spårmetaller
är giftiga för sugmaskens larvstadie, vilket minskar parasitöverförandet
till valthornssnäckan. Att använda ett biologiskt indikatorsystem
där man tittar på valthornssnäckans parasitförekomst
underlättas av att snäckorna är vanliga och att de rör
sig över små områden samt lever associerat till havsbotten.
|
|
Sida 9
av 15
|
|
|
