VattenkikarenFakta
Bild på S. balanoides

Kan hålla andan länge

Det är tufft att sitta högt upp på stranden. Räfflad havstulpan, som ofta sitter högt upp på stranden - och inte kan flytta på sig - måste på andra sätt försöka undvika eller klara av bl.a. torka, värme, kyla och variationer i salthalt. Räfflad havstulpan måste också kunna andas i luften, men för att inte förlora för mycket vatten genom avdunstning håller den sig inne i sitt täta skal, och gläntar bara sällan på plattorna i locket för att byta luft. Om det avdunstar för mycket vatten blir det så småningom alldeles för salt inne hos havstulpanen. Kyla har på det här sättet en liknande effekt: när vattnet runt vävnaderna fryser så ökar salthalten i det vatten som fortfarande är flytande.
    Tack vare att havstulpanerna både har ett skyddande kalkskal och ett tätt skinn kan de klara av att vara i luften minst ett par veckor - även när det är varmt och torrt på sommaren. När det börjar bli riktig kris övergår de till en ämnesomsättning som fungerar utan tillgång till luftens syrgas, för då kan de hålla skalet stängt hela tiden.
    Det är inte bara alltför höga saltkoncentrationer som är farliga: alldeles för utsötat vatten är också farligt för räfflad havstulpan. Därför stänger de in sig och övergår till andning utan syrgas också då det samtidigt regnar och är lågvatten.

Is och purpursnäcka dödar

Purpursnäckan kan vara mycket vanlig på vissa ställen, och då kan den äta och döda många havstulpaner. För att kunna angripa sitt byte måste snäckan sitta och vänta tålmodigt tills havstulpanen öppnar lite på locken till sitt hus. Då sticker snäckan snabbt in sin snabel, som är försedd med en rasptunga, och skrapa i sig mjukdelarna. Ibland använder purpursnäckan rasptungan för att borra ett hål i skalet.
Föregående sidaSida 5 av 7Nästa sida
Sparkar in maten
Vita band
Lång penis
Kan ej ångra

Kan hålla andan

Purpursnäcka dödar

Bromsar människan

Andra arter

Räfflad havstulpan    Mer fakta     Andra namn

Hem    Innehåll    Inspiration    Fakta    Samarbete

© Vattenkikaren 1998   Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Strömstad
Bo Johannesson | Martin Larsvik | Lars-Ove Loo | Helena Samuelsson