 | |
BläckI mantelhålan mynnar också en bläckkörtel, som bildar ett oftast svart pigment som kan stötas ut portionsvis och skapa ett mörkt moln i omgivande vatten. Detta används vid flykt för att förvilla en angripare eller på annat sätt störa den.
FärgväxlingSepia-bläckfiskens pigmentceller är mästare på att växla färg. Med sin vita, gröna eller brunt fläckiga hud är sepia-bläckfisken så väl kamouflerad bland andra bottenlevande organismer att den är svår att upptäcka. De flesta färgförändringar tros dock bero på ett visst beteende, t.ex. att de blir skrämda.
Användbart djurMan har använt sepia-skelett mot allehanda sjukdomar, t.ex. blodbrist, ögonåkommor, hudorenhet och astma. Dessutom har pulvriserat skelett brukats som polermedel på tänder, guld och silver. På 1900-talet har skelettet mest använts som kalktillskott för burfåglar, som lätt kan hacka i det porösa materialet. Sepia är en mörkbrun målningsfärg med dragning åt grått och violett. Det utvanns ur bläckkörteln från bläckfiskar redan 2 600 f.Kr. i Asien. Man målade akvareller och tuschteckningar. Fördelen med sepia var att den inte förstörde varken papyrus eller pergament; nackdelen var att den var vattenlöslig.
FiskeSepia-bläckfisken är en ekonomiskt viktigt art från Biscayabukten till västra Afrika och i Medelhavet. Den fångas med enkla redskap, t.ex. fälla, pimpel och trål. I Medelhavet fångas omkring 10 000 ton per år.
 | Sida 4 av 4 | |
|
