Syrehalten?

Ja, till stor del. I det fria vattnet eller i bottnar i havet beror redoxklinen till stor del på att det finns syrgas på den ena sidan av klinen, men inte på den andra. Positiv redoxpotential kan dock även förekomma utan syre om det finns andra starka oxidationsmedel.

Om den organiska belastningen i form av rester från döda djur och växter ökar så kan redoxklinen flyttas uppåt. Det fria syret har tagit slut i den reducerande miljön eftersom syreförbrukande organismer har förbränt organiskt material som de ätit. Fritt syre finns i den oxiderande miljön eftersom där finns det växter som frigör syre från koldioxid och vatten, eller så har syrgasen förts dit med strömmar.

Rester från döda djur och växter berikar denna botten. I den svarta delen bildas svavelväte som är mycket giftigt för nästan allt levande. Men vissa bakterier -t.ex. Beggiatoa, som bildar det vita nätverket i bilden- utnyttjar svavelvätet som energikälla. Beggiatoa drar nytta av att leva nära redoxklinen. Från den reducerande miljön kan de hämta svavelväte som de oxiderar i den syrerika miljön ovanför. Uppe till höger kan man se ungefär 5 cm av en tarmsjöpung.

Läs mer om syrgasbrist i svaren på frågorna om redoxklin och abiotiska faktorers förändring.