|
|
Liksom hydroider
växlar maneter vanligen mellan en fastsittande
polyp-generation och en fritt simmande medusa-generation.
Medusan är det geléaktiga stadium som alla som
vistas vid havet om sommaren brukar lägga märke
till. Polyperna är det däremot få som
upptäcker. De blir nämligen sällan
större än 1 centimeter och de sitter ofta
fästade under t.ex. klippor, stenar och alger.
Öronmaneten förökar sig
könligt under sommaren. Ibland kan man se
öronmaneter som sitter ihop i par - så som i
bilden på
sidan 1. Men man vet inte säkert om hanar
för över spermier i det här läget, eller
om det är så att honor bara fångar upp
spermier som simmar fritt i vattnet.
När äggen kläckts stannar
larverna kvar hos honan några veckor. Därför
brukar man i slutet av sommaren och början av
hösten kunna se gulaktiga klasar av planula-larver
på honornas munarmar. Varje hona kan bära
på upp till 1 miljon 0,1-0,6 mm stora larver.
När larverna är tillräckligt
mogna simmar de ner mot bottnen. Där utvecklas de till
små fastsittande
polyper, vilka under hösten knoppar av en ny
generation av några få millimeter stora
manetmedusor. Dessa ungar kallas ephyror och de
övervintrar förmodligen mest på eller
nära botten. På våren kommer de upp till
ytan. Tillväxten sker sedan snabbt, så att
på en månad har medusorna blivit vuxna med en
diameter på 15-25 cm.
Öronmanetens polyper kan bli flera
år gamla medan medusorna knappast kan bli ett helt
år gamla i våra vatten.
|
Sida
2 av 6
|
|
|