Snäckor, musslor och havstulpaner är exempel på organismer som utnyttjar styva material i sina skal. De utnyttjar kalk som är hårt men också tungt och skört. Därför brukar kalken vara uppblandad med olika organiska ämnen som t.ex. proteiner ochpolysackarider. Dessa ämnen gör att skalen kan vara lättare och segare.
Flexibla material, som kan vara blandningar av många olika organiska ämnen, utnyttjas av t.ex. många alger, hydroider och havsanemoner. Till och med små vågor gör att dessa organismer böjs och ändrar form, men flexibiliteten gör att de inte skadas. I och med att de ändrar form minskar också risken att de skall slitas loss från underlaget, bl.a. eftersom vågornas strömmar formar dem så att de gör så lite motstånd mot vattenrörelserna som möjligt.
För att inte spolas bort fäster sig många organismer för alltid vid underlaget redan när de är små. Så gör t.ex. tång, trekantsmask och klubbsjöpung. Andra organismer ser till att de har stark förankring som de kan lossa när de vill förflytta sig. Blåmusslor kan t.ex. kapa sina byssustrådar när de vill krypa iväg på sin fot. På den nya platsen kan de sedan bilda en ny säker förankring. | 
Snäckor kan krypa omkring - om än långsamt. Det de kryper på kallas fot och den är mycket stor i förhållande till kroppen, vilket gör att de kan suga sig fast vid underlaget ganska bra. Trots det söker sig snäckorna ofta till skyddade mikromiljöer som t.ex. sprickor.
Strandkrabbor är betydligt mer snabbfotade än snäckor, men deras förmåga att klamra sig fast på klippor är sämre. De kan bara hålla sig kvar i de mest vågexponerade miljöerna genom att ta skydd i olika skrymslen och vrår. |
