|
Vandrande revlar bildas av
de något tyngre sandkornen som förs inåt.
De svagare utåtriktade strömmarna för de
finare partiklarna ut mot djupen. Långa vågor
som kommer in på långgrunda bottnar bildar
surfvågor med vågtoppar som långsamt bryts
ned. Under surfvågorna bildas surfrevlar som med sin
branta sida vandrar mot land. På brännings- och
surfrevlarna kan man ibland vandra torrskodd när det
är lågvatten.
Svallzonen och tråget
Vågorna slutar sin
färd i svallzonen. Då de far upp på
stranden är deras rörelser mycket oordnade.
Grövre och rundare material hamnar i svallzonens nedre
del, där det kan bildas ett steg, medan finare och
flatare partiklar hamnar i svallzonens övre del. Ju
grövre materialet i stranden är desto brantare kan
strandvallen bli. Om stranden med grovt material bara
nås av små vågor räcker deras energi
inte till för att jämna ut stranden så att
den blir långgrund. Dessa stränder saknar
därför oftast den grunda surfzonen. Den här
typen av stränder är svåra för
organismerna att leva i på grund av det grova
materialet, och på grund av att vågorna
nästan inte har bromsats alls innan de når
svallzonen.
Svårt att simma mot
strömmen
Kraftiga vågor
för mycket vatten mot land. Det rinner då i
tråget mellan surfreveln och strandvallen tills det
med hög hastighet kan strömma ut genom någon
av de smala öppningar som brukar finnas i surfreveln.
När man badar kan man råka ut för dessa
strömmar och riskerar då att föras med ut
till havs. I Sverige är risken liten eftersom
oceanernas stora vågor inte kan nå fram, men om
man badar utomlands och fångas av den här typen
av strömmar är det lätt att hitta lugnare
vatten eftersom strömstråken är smala. Genom
att simma längs med stranden kommer man snart ur den
starka strömmen.
|
|
Sida
3 av 15
|
|
|
