|
|
Valthornssnäckans utseende
Valthornssnäckan hör till en av
de största snäckorna i europeiskt farvatten, en fullvuxen snäcka
kan bli upp till ca 11 cm lång och 7 cm bred. Skalet är gulbrunt
och den blöta mjukdelen är grå/vit med svarta fläckar.
Snäckan består i princip av en inälvssäck och en krypsula
som kallas fot. Fotens främre del övergår i huvud med
ett par ögonförsedda tentakler.
Ögonen är relativt outvecklade och de kan troligtvis endast urskilja
ljus och mörker. Främre delen av huvudet är förlängt
till ett långt rör som kallas snabel eller proboscis. I snabelns
främre del sitter munnen och munhålan är omgiven av muskler
som styr käkar och rivtunga. Käkarna griper födan och rivtungan
sönderdelar den. Tack vare snabeln kan valthornssnäckan till exempel
komma åt föda som skyddar sig genom ett skal. Genom att föra
in snabeln mellan två skalhalvor kan valthornssnäckan äta
upp en musslas mjukdelar inifrån.
Valthornssnäckan har en s k sifon,
som är en rörlik förlängd in- eller utströmningsöppning.
I fot och huvud finns större delen av nervsystemet och delar av matsmältningskanalen.
På bakre delen av foten har valthornssnäckan ett s k operculum,
en hård skiva som fungerar som ett lock då snäckan drar
sig in i sitt skal. Inälvssäcken, som är täckt av skal,
innehåller resten av matsmältningskanalen, äggstock/testiklar,
cirkulationsorgan och njure. Här finns även en så kallad
mantelhåla i vilken gälarna finns och där ändtarm,
njure och könsorgan mynnar.
Valthornssnäckor är skildkönade, med antingen
en testikel eller äggstock som fyller ut en stor del av inälvssäcken.
Skalet bildas genom att kalk avsöndras från körtlar på
vissa partier av kroppsväggen. Kalk avlagras dels som tjocklekstillväxt
på skalets insida, dels som storlekstillväxt kring öppningens
kant. Snäckan får sin typiska spiralvridna form genom att de
körtlar som ligger an mot öppningens yttre kant avsöndrar
kalk snabbare än de som ligger an mot öppningens inre kant.
Skaltillväxten varierar under året vilket varje år ger
upphov till mer eller mindre tydliga tillväxtzoner.
|
|
Sida 2
av 15
|
|
|
