|
|
Konsten att äta musslor
När en valthornssnäcka har hittat
en mussla ser den till att främre delen av foten är i kontakt
med kanten på bytets skalhalvor. När musslan öppnar sig,
för valthornssnäckan fort ned sin "läpp" mellan skalhalvorna
och hindrar därmed bytet från att stängas. När öppningen
är tillräckligt stor för valthornssnäckan ned sin
snabel och börjar med hjälp av rivtungan riva loss bitar från
musslans mjuka vävnad. Det går fort för en medelstor,
4 - 5 cm, valthornssnäcka att äta en ca 3 cm lång hjärtmussla.
I laboratorium har man sett att valthornssnäckan äter upp till
två hjärtmusslor i veckan men de klarar sig i flera månader
utan tillgång till föda.
Bytena försvarar sig
Ibland möter valthornssnäckan på
motstånd från bytena. Vissa musslor, t.ex. blåmusslan,
stänger skalhalvorna när en valthornssnäcka går till
attack. Efter ett tag, ibland mer än en halvtimme, öppnar sig
vanligen musslan och den lurpassande valthornssnäckan drar snabbt nytta
av detta. När skalhalvorna är stängda kan inte musslan andas
normalt. Förmågan av att tåla låga syrehalter styr
hur länge den klarar att vara stängd. De arter som klarar att
hålla skalhalvorna stängda under en lång period har troligtvis
en långsammare ämnesomsättning. En del musslor håller
skalhalvorna hårt slutna så länge att valthornssnäckan
ger upp. Det är därför inte oväntat att valthornssnäckan
tycks föredra svaga eller döda musslor som inte bjuder på
lika starkt försvar. Musslor som inte stänger sina skal ordentligt
eller som har små öppningar mellan skalhalvorna, som t.ex. stor
kammussla är mer utsatta för direkt angrepp. Det finns dock andra
sätt att försvara sig mot en valthornssnäcka; en del arter,
t.ex. den vanliga sandmusslan, gräver ned sig så djupt i havsbotten
att de inte nås av valthornssnäckan, den stora kammusslan flyr
undan med hjälp av kraften från häftiga öppningar och
stängningar av skalet, och tagghjärtmusslan utnyttjar sin kraftiga
fot för att hoppa iväg.
|
|
Sida 4
av 15
|
|
|
