|
|
Inlärt beteende
Det är oftast bara stora valthornssnäckor
som söker sig till Leptasterias polaris som intar föda,
mindre snäckor är troligtvis mer sårbara mot detta rovdjur.
De vilda kasten och rörelsen av skalet, som utgör ett försvar,
uppvisas alltid hos gamla men sällan hos unga valthornssnäckor.
Detta kan bero på att försvarsbeteendet utvecklas när snäckan
blir äldre eller att det är de individer som försvarar sig
som överlever till vuxenvärlden. Den höga dödligheten
bland unga snäckor (3 - 5 cm i skallängd) skulle kunna stödja
den senare hypotesen. När sjöstjärnan inte äter eller
befinner sig i rörelse, flyr valthornssnäckan bort från
rovdjuret. Snäckor som levt tillsammans med sjöstjärnan har
lärt sig när det är bäst att hålla sig på
avstånd alternativt närma sig sjöstjärnan. Snäckor
som inte levt i närheten av Leptasterias polaris saknar försvarsbeteende
vid kontakt med denna.
Arvsanlag styr
Under evolutionens gång har de valthornssnäckor
som i högre grad närmat sig en ätande sjöstjärna
troligtvis erhållit mer föda jämfört med individer
som undvikit sjöstjärnan. Individer som har fått tillgång
till mer föda har troligtvis haft större framgång när
det gäller att producera avkomma. Valthornssnäckor som är
"modiga och smarta" har därigenom spridit sina arvsanlag i större
omfattning än "fega och dumma" individer. De har anpassat sig och utvecklat
försvar mot de rovdjur som finns i deras omgivning. Denna utveckling
går relativt fort då valthornssnäckan har dålig spridningsförmåga
och därför inte blandar sitt arvsanlag med individer som lever
i områden med andra rovdjur. Förmågan att justera beteende
efter rovdjurförekomst och olika födomöjligheter tyder på
att valthornssnäckans nervsystem kan samordna information i större
omfattning än vad man normalt inte trott att ryggradslösa djur
klarar.
|
|
Sida 6
av 15
|
|
|
