När havet är övergött kommer inte allt plankton som produceras uppe i vattnet att kunna brytas ner där, utan många döda organismer kommer att regna ner på bottnarna. Där finns olika djur som filtrerar sin föda, t.ex. blåmusslor. Dessa djur konsumerar en del av det som regnar ner, men den största delen av det organiska material som når bottnarna bryts ner av bakterier. Vid denna nedbrytning frigörs näringsämnen igen. Problemet är att det behövs syrgas för att nedbrytningen skall kunna fungera effektivt, dvs. bakterierna omsätter syre vid nedbrytningen av dött organiskt material. Kommer det nu stora mängder av organiskt material nerregnande så går det åt så mycket syrgas att syrehalten sjunker under den nivå som är kritiskt för bottenlivet. Speciellt inträffar detta då vatten hindras att ersättas uppifrån p.g.a. ett språngskikt. Till slut inträffar en situation då bakterierna nästan inte alls kan bryta ner det material som regnar ner, och syrgasen har förbrukats i sådana mängder att det har skadat bottenlivet. När denna situation uppstår blir det mycket sediment på en död botten. Detta har bl.a. skett i Laholmsbukten och i djupare delar av Östersjön.     Ökad näringstillgång medför att det blir mer planktonalger i vattnet. Detta leder till att vi får ett grumligare hav med mindre siktdjup så att ljuset inte kan tränga ner så djupt i vattnet. Fleråriga makroskopiska fastsittande alger kan då drabbas. Man befarar att blåstång inte kan leva lika djupt som den gjorde under förra hälften av detta århundrade.Utsläpp av fibrer från massaindustri och olika markpartiklar från land hjälper också till att grumla vattnet.     Den ökade produktionen av växt- och djurplankton får till följd att det finns mer föda till fiskar och andra djur. I de fria vattenmassorna får vi en ökad produktion av fisk. Sedan 1920-talet har man i Östersjön ökat sin fångst av sill, skarpsill och torsk från ca 100 000 ton/år till ca 800 000 ton/år i slutet av 1970-talet. Den ökade fångsten kan härledas till en ökad födotillgång, men också till att fångstmetoderna har förbättras.     När syrgasbrist uppstår på bottnarna kan det bildas giftigt svavelväte. Svavelvätet bildas av bakterier, s.k. svavelbakterier, som kan bryta ner organiskt material i syrgasfria miljöer. Bristen på syregas uppstår framförallt under språngskiktet p.g.a. att ny syrgas hindras från att tillföras uppifrån. Detta leder till en utslagning av bottendjur under språngskiktet så att t.ex. mängden föda för fiskar minskar.     När organiskt material bryts ner på syrgasrika bottnar binds de fosfatjoner som frigörs till järn i svårlösliga föreningar och stannar därför kvar i sedimentet. Om det uppstår syrgasbrist omvandlas dess föreningar igen och blir mer lättlösliga så att fosfatjoner frigörs och kommer ut i vattnet. På så sätt blir det en ond cirkel genom att fosfatjoner som bidragit till att öka övergödningen nu en gång till kommer att bidra till denna process. Sida 16 av 28
En härlig utflykt?
Problemen och förhoppningarna
”Det var bättre förr!”
Havsvattnet och lösta salter
Havet rör sig
Kustvattnen ligger oss nära
Vad är eutrofiering?
Källor till övergödning
Hur de fria vattenmassorna drabbas
Hur grunda vikar drabbas
Vad kan man göra?
Algskörd

---

Hem    Innehåll    Inspiration    Fakta    Samarbete  

---

© Vattenkikaren 1999   Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Strömstad
Bo Johannesson | Martin Larsvik | Lars-Ove Loo | Helena Samuelsson