Luften vi andas består till ca 80% av kvävgas. Växter kan oftast inte ta upp kvävgas direkt utan tar upp kväve i någon jonform. Alltså bidrar inte kvävgasen i luften direkt till övergödning. Undantaget är de blågröna bakterierna som kan fixera kvävgas direkt ur luften och därmed bidra till övergödningen. Detta bidrag kan i Östersjön uppgå till en stor del av den totala tillförseln. De blågröna bakterierna fixerar kväve genom att bilda nitrat från luftens kvävgas och från den kvävgas som bildas vid nedbrytning av kväveföreningar.
För övrigt är det luftföroreningar som gör att det kommer näring till havet från atmosfären. Denna belastning kallas luftdeposition.
Främst är det på två sätt
som gödande kväve hamnar i luften: dels genom att ammoniak
och kväveoxider från stallgödsel
och konstgödsel går
upp i luften, dels genom förbränning. Förbränning
i fordon och i kraftverk gör att luftens syre och kväve
förenas till kväveoxider. Både direkt som torrdeposition
och via nederbörd |
hamnar en del av de gödande kväveoxiderna på marken, i vattendrag, i sjöar och direkt i havet.
Fordonstrafiken står för ca hälften av de kväveoxider som förorenar luften. Resterande del av kväveoxiderna som når luften kommer från eldning med fossila bränslen vid kraftverk. De kraftverk som eldas med kol står för den största delen utsläpp av kväveoxider.
|
