 |
| Förutom bland nässeldjuren finns det kolonibildande arter också inom grupperna svampdjur, mossdjur och sjöpungar. Andra djurgrupper som har viktiga representanter på hårdbottnar är t.ex. plattmaskar, slemmaskar, nematoder, ringmaskar, blötdjur, leddjur, armfotingar och tagghudingar - men hos dessa är individerna nästan alltid solitära. Visserligen kan en del arter föröka sig asexuellt och bilda kloner, men individerna samverkar inte i större sammanhängande kolonier.
Att bilda kolonier som består av moduler innebär att djuren kan växa sig stora utan att moduler och organ måste ändra storlek. Detta gör att de kan vara flexibla i sin uppbyggnad; de har t.ex. förmåga att anpassa formen efter lokala förhållanden som underlagets form, eller efter andra organismer som de har kontaktytor mot.
Slå samman eller slå ihjäl
Inom
kolonierna brukar det finnas en viss samordning, och en viss arbetsfördelning
mellan de ingående modulerna, men självständigheten hos
olika delar är oftast större än vad den är mellan olika
delar hos en solitär organism. En skada på en kolonibildande
organism behöver inte bli ödesdiger. Kolonierna har en god förmåga
att både klara sig utan skadade delar och att återskapa dem.
Många kan byggas upp igen även från små fragment
eller t.o.m. enstaka celler. Vissa genomgår cykler av nedbrytning
och återuppbyggnad, vilket innebär att gamla utslitna moduler
ersätts med nya fräscha.
 |
Sida 13 av 52 |
 |
|
